Gud och ondskan

"Hur kan det finnas en god Gud när världen är så ond?" Redan i påståendet har man påstått att det finns både godhet och ondska. Om det inte finns någon mening med att vi är här, om vi bara är utvecklade genom naturlagar och slump. Allt är materia och energi, det finns ingen Gud... hur kan man tro att det finns godhet och onska? Vem av oss bestämmer vad som är gott och ont?
Du? Jag? Majoriteten? Minoriteten?

Jag vill påstå att vi får ett problem med etik och moral om vi inte tror på Gud. Jag tror att alla friska människor har en medvetenhet om vad som är rätt och fel. Den medvetenheten beror på att vi är skapade till Guds avbild, Han har skapat ett samvete hos oss och det är inget som evolutionen har skapat. Håller du inte med? Va bra, skriv en kommentar så svarar jag gärna!

Gud i vardagen

Har just kommit hem från veckans SALT. Kvällens ämne var "Gud i vardagen" och jag har tänkt tillbaka på vilket sätt jag ser att Gud verkar i min vardag. Jag tror att det är nyttigt att påminna sig själv om de gånger som man upplever att man har fått bönesvar. Det är otroligt lätt att glömma bort det i de mindre bra stunderna. Bönesvar är ett faktum, jag har till och med hört att det var en läkare som påstod att det var vetenskapligt bevisat att bön fungerar. Jag skulle gärna läsa mer om den undersökningen. :) Vetenskap eller inte, för mig räcker det med att själv märka i mitt eget liv att bönen påverkar. Det är skillnad på de dagar som jag glömmer att be på morgonen och de dagar som jag tar en stund och pratar lite med Gud innan jag stiger upp. Nu verkar det som att jag är en schizofren människa som pratar med röster som jag hör, men det är inte så jag menar. Jag tror att det är viktigt att avdramatisera bönen, bön är att vända sig till universums skapare med sina tankar och funderingar.

"Gud i vardagen" kan också handla om hur mitt liv praktiskt påverkas i vardagen av att jag har valt att vara en kristen. Finns det tips och tricks hur man lever ett bra kristet liv? Vad säger kristendomens grundare? Han påstår att vi ska sprida kärlek, att vi ska tjäna varandra, vara ödmjuka och värdera andra högre än oss själva. Det betyder inte att vi inte ska tycka om oss själva, men verkligen bry oss om varandra och värdesätta de människor vi har runt omkring oss. När vi gör det så märker folk skillnad. Att anstränga sig lite extra för att någon annan ska få ha det bra, inte vara egocentrerade. Varför? För att Jesus sa det och för att vi bidrar till att sprida Guds kärlek till våra medmänniskor. Då gör vi skillnad!

Mansfrukost

Just hemkommen från Piteå Stadshotell och en grymt god frukost. Sista lördagen varje månad arrangeras det mansfrukost kl. 09:00. Har varit där ibland och alltid blivit överraskad över hur bra talare det har varit. Du kanske funderar på vad i hela världen en mansfrukost är...
Det är inte så svårt, det är ett tillfälle då män får träffas och umgås, äta frukost och lyssna på ett ämne som är intressant. Bland ämnena finns faktiskt inte sport, motorer eller jakt om det är någon som tror det. Ämnena behandlar viktiga saker i livet, typ relationer, missbruk, kultur osv. Väldigt intressant, jag förstår inte varför jag drar ner medelåldern så mycket när jag är där. Kanske för att vi yngre har svårt att stiga upp en lördag morgon? Eller så är det för att vi har fördomar mot att det bara är äldre som går på mansfrukostar. Självklart är det bara äldre som går på mansfrukostar så länge vi yngre har bestämt oss för att det är så!

Nu till dagens talare och orsaken till att jag vill skriva lite idag. Ämnet var missbruk och killen som pratade hade varit missbrukare större delen av sitt liv. Han kom från en bra familj, hade bra betyg ända upp till sexan, men sen i högstadiet började det barka. Han ville imponera, vara en del av det coola gänget, började röka och dricka alkohol. Alkoholen gjorde att han kände sig hel som människa, det var alkoholen han hade saknat i sitt liv. Det blev hash... och sen testade han amfetamin. Helt otroligt, han slapp baksmällan och fick ändå en otrolig kick. Att det kostade mycket pengar fick det vara värt. För att göra ett långt blogginlägg kortare så hamnade han i skiten, ordentligt... stölder, misshandel... osv. En dag kommer han på idén att gå in i en kyrka, där hamnar han och tårarna rinner, tankar kommer till honom om att han kommit hem och Guds gränslösa kärlek. Han bokar tid med en präst, men hinner fastna i missbruket igen och missar mötet. När han kommit till botten av sig själv får han en behandling och blir inbjuden på en sinnesrogudstjänst, där i nattvarden får han samma upplevelse som i kyrkan och från den stunden tappar han beroendet helt och blir kristen.

Historien grep verkligen tag i mig, 50 minuter kändes som 10 minuter. Fler borde få höra hans story, men samtidigt fick jag en annan tanke när jag cyklade hem. Han berättade att han blir kallad som talare väldigt ofta i olika kyrkor och att han behövde en paus från det.
Vad är det som gör att när vi kristna får höra talas om hur Gud har gripit in i en människas liv så blir vi som tokiga. Vi måste bara få lyssna på den människan och vad som hänt. Är Gud så helt frånvarande i våra liv ute i våra kyrkor och bönhus så att när vi får höra om att Gud gripit in någonstans så blir det en stor nyhet. Vad är det som är fel? Vi kanske skulle fundera på vårt eget liv med Gud. Om Gud verkligen finns och vi tror på honom, då tror jag att alla människor kan uppleva hur Han griper in i våra liv på olika sätt. Kanske inte lika starkt som när han räddar en missbrukare, men vi har alla våra olika liv och jag är övertygad om att när vi sätter vår förtröstan och litar på Gud och släpper taget om oss själva så kommer vi att se hur Gud verkar på olika sätt. Men sätter vi Gud först? Söker vi Gud med hela vårt hjärta, all kraft, all vår själ och allt vårt förstånd? Gud har svar på den materialism, förvirring och mörker som regerar i vårt land, men är vi beredda att betala priset? Eller måste vi först hamna i botten innan vi är beredda att göra allt för att få en förändring? Till och med att söka Gud?

Tro och vetande

Vad är tro? Är det nåt man gör i kyrkan? Hur kan man veta att nåt är sant? Dagens blogginlägg kommer att handla om att tro och att veta. Det börjar med en historia från i våras då jag var i USA. (mer att läsa om hela resan finns i mitt arkiv, kolla under april 2008)

Under resan så hälsade vi bl.a. på en kompis som bor i Sacramento, Californiens huvudstad. Vi bestämde oss för att ta bilen till San Francisco och vara där över en natt. Tidigt på morgonen tog vi oss iväg, bara ett fåtal timmar senare var vi framme och fick en solig och härlig dag. Lite väl solig, jag fick en solbränna som gjorde att jag kände mig mer som ett rödljus än något annat. På hotellet hittade jag en flaska där det stod "conditioner" och trodde att det betydde ansiktskräm. Helt perfekt, det kändes skönt att få smörja in ansiktet lite... men efter 10 minuter var det fortfarande kladdigt i ansiktet. Konstig ansiktskräm tänkte jag, och blev lite osäker på vad det var jag hade kladdat i ansiktet. Jag frågade min kompis vad conditioner betydde och han sa att det var hårbalsam. Aah! Snabbt in på toaletten och tvätta ansiktet, för att sen gå och lägga mig besviken med svidande ansikte.

Vad lärde jag mig av detta? Att det inte alltid är bra att lita på sin tro. Tänk om du tror fel! Det är dumt att tro på någonting som inte är sant. Man brukar säga att alla har rätt att tro som de vill. Jag håller med, men varför ska man välja att tro på någonting som inte stämmer? Min egna kristna tro har en historisk grund, för 2000 år sen gick en man omkring i Mellanöstern, han avrättades av staten Rom, men efter det har hans liv påverkat fler människor än någon annan i hela historien. Är Jesus den han påstod sig vara? I så fall är det mycket viktigt att ta reda på sanningen, det kan vara så att ditt liv står på spel. Oavsett vad du eller jag väljer att tro på så finns det en sanning, om sanningen är att det finns en skapare av vårt universum, då finns det en mening med livet och det finns orsak att söka rätt på honom. Vad finns det för mening med livet om vi är här av en slump? Kan någon förklara det för mig?

Fel sammanhang

Man kan alltid lära sig av de fel man gör... sägs det, om det stämmer så är jag ganska kunnig inom många områden nu. Det senaste jag har lärt mig är att vissa personer bör man känna igen.

Förra veckan åkte jag till mitt kontor för första gången. När jag kommit dit så hann jag knappt komma in på kontoret förrän jag hörde hur någon kom in i hallen. Jag tittade ut och såg ett bekant ansikte, men jag kunde inte riktigt komma på vem det var. Tänkte att det säkert var någon medlem i församlingen, så jag gick fram och hälsade med mitt namn. Han hälsade också... men på ett sätt som att han förväntade sig att jag skulle veta vad han hette. När han såg på mig och insåg att jag inte lyckades komma på var jag hade sett honom så sa han: Anders...
Då föll alla pusselbitar på plats, det var Anders Sjöberg, EFS föreståndare för Sverige!

Mitt enda försvar är att jag inte förväntade mig att se honom i ett litet bönhus utanför Piteå min första arbetsdag på kontoret. Kul att få träffa "högsta chefen" för organisationen man jobbar för!

Som vanligt fick min erfarenhet också mig att fundera lite. Jag tror inte att jag är ensam om att ha träffat en person som man känner igen, men sen inte kan komma på var man setts. Eftersom man träffar dem i helt fel sammanhang. Tänk dig att träffa Robert Wells i toalettkön på Max i Piteå, Carola på Hockeymatch i Luleå eller Bert Karlsson på snowboard i Hemavan. Inget av det har hänt mig... än, men man ska aldrig sluta att förvånas. Poängen jag vill få fram är att vi ofta är väldigt styrda av i vilka sammanhang vi sett folk. Även om vi förstår att även kungen och hans familj går på toaletten så har vi svårt för att tänka oss det. Ehm... ja, ok... djupare än så här blir inte dagens inlägg. Har du varit med om att träffa någon i fel sammanghang? Skriv gärna en kommentar! :)

Fel hus

Det har varit en kul start på det nya jobbet! Ikväll skulle vi ha ungdomsråd och platsen var bestämd till det undangömda och för mig mycket okända... EFS i Storfors. Eftersom jag aldrig varit där så tog jag reda på en vägbeskrivning. En av mina främsta egenskaper är tyvärr inte mitt lokalsinne, och det blir inte bättre av att det är mörkt på kvällen. Jag lyckades stolt ta mig in på rätt väg, och närmade mig ett stort hus som faktiskt liknade ett bönhus, ja... jag var riktigt säker! Tyvärr kom jag 15 minuter tidigt, så jag var givetvis först på plats. Det var totalt mörkt i huset och jag var i ett stort behov av toalett. Började få taskiga vibbar när klockan närmade sig sju, inte en kotte dök upp. Som tur var ringde min telefon och jag fick veta att jag nog inte var på rätt ställe. Det fanns en skylt på huset, där visste jag att det stod EFS... men när jag gick fram till skylten och läste så stod det: Folkets Hus. Jahapp... då var det bara att köra vidare, och inte långt därifrån hittade jag rätt. Varför gick jag inte fram till skylten på huset direkt och läste? För att jag redan "visste" vad som stod på den!

Kvällens erfarenhet fick mig att tänka på förutfattade meningar. När jag satt där i bilen utanför det hus jag trodde var EFS och väntade på de andra så inspekterade jag huset. Det var ingen tvekan om att det var ett fint bönhus de hade i Storfors. Jag såg framför mig hur bänkar var uppradade där inne, hur hallen såg ut... och jag tyckte till och med att jag såg en läktare.

Hela min inre bild kraschade när jag insåg att jag hade parkerat vid Folkets Hus. Kan det inte vara så med oss människor? Vi ser på andra människor och sammanhang och vi tror att vi vet precis hur de fungerar. Vi känner till "osäkre Pelle", "blyga Lisa", "coola Micke" osv. Men om vi vågar närma oss dem så upptäcker vi helt nya sidor. Detsamma gäller våra olika kyrkor tror jag... vi har full koll på hur en EFS:are tänker, hur en Pingstvän fungerar och hur "jättekristna" är. Tänk om vi skulle våga gå fram närmare, så att vi ser verkligheten, istället för att "veta" att det står EFS på skylten, när det egentligen står Folkets Hus. Det finns en osäkethet i oss själva som gör att vi gärna vill sätta in människor i fack. Idag vill jag utmana dig till att våga tänka om, tänk om du har fel?