Frihet

Bara för att jag bloggar mer sällan så betyder det inte att jag inte fortsätter att filosofera över livets viktigheter. För några dagar sen läste jag något otroligt intressant och tänkvärt. Texten var på engelska, så jag måste bara göra ett försök att översätta:

"Kärleken är befriande. Den ger en känsla av tillhörighet och en känsla av frihet. Kärleken försöker inte kontrollera eller manipulera andra eller nå fulländning genom andras öde. Jesus sa att han var sänd av Gud för att vittna om sanningen. Det är även vårt uppdrag som troende, att befria människor till att uppfylla Guds vilja för deras liv, inte att föra dem in under vår kontroll. Jag har upptäckt att genom att försöka att få människor till att göra det jag vill så stängs dörren för Gud att tala till deras hjärtan. Vi behöver släppa kontrollen över människor i vår närhet för att de ska kunna växa, till Guds ära, inte vår ära. Var inte manipulativ, lär dig istället att släppa kontrollen över människors liv till Gud. En person som har stor kärlek är en person som har förmågan att släppa människor och saker. Var inte en människa som försöker kontrollera, men en som frikostigt ger av den befriande kärlek som enbart kommer från Gud."

Beklagar min bristfälliga översättning, men jag hoppas att poängen kommer fram. Texten är skriven av Joyce Meyer, en kristen författare och predikant. Vill du läsa mer av henne kan jag rekommendera hennes dagliga andakter på Bibelappen YouVersion. Gå in på läsplaner och "Devotions" så hittar du dem.

Egentligen tycker jag att texten talar väldigt mycket för sig själv, men jag skulle ändå vilja reflektera lite kort: Jag som Gudstroende är övertygad om varje unika individs otroliga värde, och jag tror att alla har fått olika gåvor, och att vi behöver varandra och kompletterar varandra med alla de olika bakgrunder och erfarenheter vi har... Hur kan jag då börja predika och värdera olika människor och sammanhang så grymt mycket? Vad ger mig rätten att ta rätten i egna händer och döma utifrån min egna trångsynthet? Vad är det som säger att det är just mina erfarenheter och tankar som är rätt? Någonstans tror jag att det finns en sanning, oavsett vad du eller jag tror, men jag försöker vara ödmjuk, trots att jag är grymt övertygad om att jag har hittat rätt. Att tro att ett visst samfund eller kyrka har hela sanningen känns främmande, men min grundläggande tro är:

Att den här världen har en skapare som älskar och bryr sig om oss med en kärlek som är så sann att den inte kontrollerar, trots att den ser hur vi skadar oss själva och varandra. Den är en sann förälderskärlek som älskade så mycket att den var villig att dö för oss. Vi har möjlighet att ta emot den kärleken om vi vill, men det måste i så fall vara av fri vilja. Låt mig till sist jämföra det med ett vanligt föräldraskap. Hur ska jag som förälder kunna påverka mina barn till att inte göra det jag inte vill att de ska göra? När de kommit upp till en viss ålder finns inte kontrollmöjligheten längre, då finns bara ett medel... kärleken och hoppet om att ha gett dem en god grund att stå på. Barnen måste själva få välja vilken relation de vill ha till sina föräldrar, för att det ska kunna bli en god relation.

Jag vill också ge dig två frågor och en utmaning:
* Försöker du kontrollera andra?
* Känner du dig kontrollerad av någon (eller något)?

Svarade du ja på någon av frågorna? Ta tag i saken, sök hjälp!
Det är inte enkelt, det menar jag inte! Det kan vara väldigt jobbigt och tufft, men jag lovar att den frihet som du/ni kommer att kunna uppleva är värt det!