Glädje och sorg

En djup titel kanske, men nu tänker jag vara lite djup, varning för känsliga tittare.
Jag lovade att rapportera mera från ledarkursen som jag skrev om i mitt förra inlägg, men det känns helt plötsligt inte relevant.

Ibland kan en händelse förändra livssynen radikalt, man går omkring i sin vanliga vardag och helt plötsligt händer något som gör att det inte längre fungerar med det invanda beteendet. Man måste börja tänka djupare, reflektera och stanna ekorrhjulet för en stund. Livet är inte så självklart som man alltid uppfattar det, det är så lätt att glömma hur lätt det kan ta slut.

För några dagar sedan såg jag hur ett rådjur blev påkört av bilen som körde framför mig. Som tur var gick allt bra... inte för rådjuret, men för kvinnan som körde och hennes baby. Just den händelsen kanske inte var så extremt farlig. Rådjur är ofta rätt små och en bil är en aning hårdare, men det blev ändå en liten väckarklocka.

Klockan ringde dessto hårdare idag när jag fick veta att en av eleverna som går på min skola, där jag jobbar, dog i helgen. Det vanliga lättsamma pratet var inte längre en självklarhet, döden gjorde sig smärtsamt påmind och det får mig att tänka på vad som egentligen är viktigt i livet. Mina prioriteringar håller inte måttet när jag börjar tänka efter, livet är för viktigt för att kastas bort. Då menar jag inte att man ska satsa på sig själv medan man kan och lever, men snarare hur viktigt det är att bry sig om de människor som jag har runt omkring mig.

Min största förebild i livet är Jesus, han levde för andra, han tjänade de människor som fanns runt omkring honom och han stod upp för sanningen, även när det blev obekvämt... väldigt obekvämt! Vi som människor, eller i alla fall jag, har så lätt för att backa och inte lägga oss i, det är inte normalt i Sverige att faktiskt på RIKTIGT bry sig om dem som man träffar dagligen. Ett ytligt liv som jag inte ger mycket för, det suger fett om jag får vara hundra procent ärlig, vilket jag tänker vara ändå.

"Jaha... och vad ska DU göra åt det då?" kanske din kommentar är. Vem är jag som tror att jag är nåt? Det enda jag vet är att jag faktiskt bara har ansvar för mina egna handlingar, om det är någon som ska förändras så är det jag. Sen hoppas jag att det kan göra skillnad i någon fler människas liv. Om jag lever bara för mig själv och inte för andra, vad är det för ett liv? Och på vilket sätt kommer människor att komma ihåg mig?

Men även en sorgens dag kan ha ljusglimtar, tänk vad en enkel fika med en vän kan lysa upp ens tillvaro, jag kanske är lättroad, men vad är egentligen kvalitet i livet? Sorg och glädje går faktiskt att kombinera, det är inte varandras motsatser. (om det nu var någon som trodde det)

Nu är jag trött... mitt nästa inlägg kommer att handla om kejsarens nya kläder.