Kejsarens nya kläder

Ok, det har blivit dags för sagostund i min blogg. Du har säkert redan hört eller läst historien om Kejsarens nya kläder, men för er som missat denna story så kommer här en kort sammanfattning.

I ett rike långt borta fanns en kejsare, där fanns också två smarta killar som ville driva med kejsaren. Det hade blivit dags för kejsaren att skaffa sig en ny dräkt, eftersom det skulle bli en parad där han skulle gå med. De två lurendrejarna förklädde sig till skräddare och besökte kejsarens palats. Där erbjöd de honom att sy upp en mycket fin klädnad. Kejsaren accepterade och de fick ett arbetsrum i palatset. De låtsades arbeta med ett tyg som inte kunde ses av någon som inte var ärlig. Det blev dags för kejsaren att prova sin nya klädsel. Skräddarna förklarade för kejsaren att det var en mycket fin dräkt, men att man inte kunde se den om man var oärlig. Kejsaren ville inte erkänna att han inte såg dräkten, så han tog på sig den icke befintliga dräkten och log mycket nöjd. Hovmännen ville heller inte erkänna att de inte såg dräkten, de hade ju hört att det var ett bevis för att man var oärlig om man inte kunde se det här tyget. Dagen kom för stadens parad och kejsaren tog på sig sin nya dräkt och gick med i paraden, folket stod på sidorna av vägen och ingen reagerade. Kejsaren gick stolt helt naken på stadens gator... plötsligt utbrister ett barn:
-Men!! Han har ju inga kläder på sig!
Kejsaren insåg att han hade blivit lurad, eftersom barn inte är oärliga.

När jag var liten fick jag höra flera såna här sagor med en väldigt bra poäng. (nej, jag är inte i närheten av pensionär). Vad har samhället för moraliska sagor att erbjuda dagens barn? Pokemon?

Men åter till Kejsarens nya kläder, jag har flera gånger under den senaste tiden upplevt situationer där många har sett sanningen, men ingen har vågat uttala sig. Att det är fel och att det är uppenbart är helt klart, men ingen verkar ha modet att säga något. Ska det krävas ett barn för att vi ska vara ärliga? Är det konflikträdsla? Människofruktan? Varför har vi så svårt för att vara raka mot varandra? Varför är det lättare att prata OM människor istället för MED dem? Det här är värt att fundera över och jag har inget klart svar, men om du som läser det här har det så får du gärna lämna en kommentar!