När fel blir rätt

I helgen har jag varit i Stockholm igen, den här gången för att träffa mina medarbetare i crossnetFLOW, Sveriges kristna ungdomsportal. Jag valde att ta tåget för att det inte skulle bli så dyrt, nu när man passerat 25 år så är det grymt stor skillnad i pris när man ska flyga.

Torsdagkväll åkte jag mot Älvsbyn, blev lite försenad så jag pressade på pedalen lite extra. Det var nästan 10 minusgrader och REGN, rutorna isade igen och jag upptäckte att jag inte hade nog med bensin för att ta mig till Älvsbyn. Samtidigt som det inte var säkert att jag skulle hinna med tåget om jag stannade för att tanka. Jag valde att ta risken, hellre det än bensinstopp. Det gjorde att jag blev tvungen att gasa ännu mer. Den torsdagkvällen gjorde jag mitt livs farligaste bilresa, usch... blixthalka, över 100 km/h ibland och spårig vägbana. Bilen fick små kast ibland och det kändes riktigt obehagligt. Efter något som kändes som en evighet så kom jag till sist fram, samtidigt som tåget, och jag hann med.

Min kupé var full av unga killar i 16 års åldern och jag började fundera på om jag klivit in i rätt vagn. Jag insåg att det var helt rätt och steg in. Det visade sig att det skulle vara en stor Sverigecup i handboll, och hela min vagn var full av handbollsspelare. Givetvis hade jag hamnat med de populära killarna... som mest blev vi 12 personer i en kupé avsedd för 6...
Det gick dock väldigt bra, jag tror till och med att jag somnade innan 24:00. Efter en stadig frukost på Mc Donald's i Stockholm så drog jag till Crossnets kontor. Vi hade två väldigt givande dagar i samtal och bön. Några tjejer från sajten www.ungtjej.se var med oss och vi bestämde oss för att slå ihop våra sidor till ett, och skapa en tjejavdelning på crossnetFLOW. Samtidigt som vi satt i möte fick jag ett mail från Tyskland, ett konkret bönesvar från en journalist som hittat min mailadress på något skumt sätt. Kan inte säga mer, men det var verkligen helt rätt!

På kvällarna umgicks vi, käkade god mat och spelade Fifa 2007, jag vann ingen match. (Det låter bättre än att säga att jag förlorade alla... som iofs. också är sant)

Lördag morgon när vi gick mot tunnelbanan så mötte vi en dam och en liten hund, jag lyckades på något konstigt sätt smälla till hunden rakt i huvudet *bonk* med min resväska, men jag bad både hunden och damen om förlåt och hunden verkade överleva smällen.

På tåget upp mot Piteå igen så träffade jag en man från Tyskland som var väldigt trevlig. Han spelade i symfoniorkester och det var första gången han skulle åka så högt upp i Sverige. Syftet med resan var att fotografera Sveriges natur.

Mitt i natten vaknar jag av att det tjuter, min första tanke var: "Va... kan inte någon stänga av väckarklockan.... ehm... men.... va HÖGT den piper... ehm... vänta... det måste vara brandlarmet!!??" Det gjorde ont i öronen och jag försökte täcka dom med mina händer. Samtidigt insåg jag att det säkert var så att man var tvungen att ta sig ut från tåget. Att försöka ta på sig byxorna samtidigt som man håller för öronen, det är nog en av de svåraste grejerna man kan göra. När jag till sist lyckats så kom jag på att det säkert var kallt ute, så jag slängde av mig byxorna igen och tog på mig långkalsongerna. Mannen under mig låg och SOV, han märkte ingenting! Helt sanslöst! Hans dotter väckte honom medan jag klättrade nedför stegen och plötsligt tystnade larmet. Jahapp, då var det bara att klättra upp igen och försöka sova... samtidigt som adrenalinet pumpade i kroppen. Det var helt omöjligt att sova igen! Sen fick vi höra att det var någon idiot som rökt på toaletten... jag hade inte så fromma tankar den natten.

Efter en trevlig frukost tillsammans med mina kupékompisar, tysken, den sovande mannen och hans dotter så var jag framme i Älvsbyn. Paniken började infinna sig när jag inte hittade mina bilnycklar. Det var svinkallt så jag gick in på stationen för att leta vidare. INGA nycklar hittades... :( Eftersom det var söndag så tänkte jag att mormor och morfar säkert var i kyrkan, så jag började promenera dit. Det var betydligt längre än jag trodde, Älvsbyn är inte så litet som man kan tro. När jag kom fram så hade gudstjänsten slutat och kyrkkaffet börjat, så jag tog mig in i församlingsgården. Då fick jag veta att de redan hade åkt hem, men jag blev i alla fall bjuden på fika och sen fick jag låna telefonen. Fick tag i min far som lovade att hämta min extra bilnyckel i min lägenhet och komma med den. Medan jag väntade så började jag prata med en äldre präst (80 årig tant) som hade mycket bra att säga. Hon jobbade fortfarande 50% trots sin ålder och verkade vara mycket populär. Ett mycket givande samtal och jag tyckte helt plötsligt att det inte var så farligt att ha tappat bort bilnyckeln.

Väldigt ofta har jag märkt att riktigt dåliga situationer kan föra något gott med sig. Så nu när sånt händer så har jag alltid en positiv förväntan på vad Gud ska använda det till. :)