Gemensamma möten

Under helgen som gick var det gemensamma möten för de kristna kyrkorna i Piteå igen. Den här gången stod PRK (nej, det är ingen terroristorganisation, det står för Pite Kristna Råd) för arrangemanget. Vi var på lördagskvällen på sånggudstjänst, och jag tyckte det var en riktigt trevlig tillställning. Några olika kyrkledare hade valt favoritsånger som vi antingen fick sjunga tillsammans eller så sjöng någon dem för oss. Jag och min flickvän fick oväntat hoppa upp och sjunga en sång, men det var riktigt kul att göra en spontangrej, utan större förberedelse. Till en del av sångerna fick vi höra varför de hade valt sången, och det kändes personligt och bra.

Sen kom söndagen och alla olika kyrkor i stan hade ställt in sina gudstjänster för att fira en gemensam gudstjänst i Piteå Stadskyrka. Det blev en mäktig gudstjänst med nattvard, där folk från alla kyrkor gick tillsammans fram till nattvarden. En bra predikan av Sven-Bertil Grahn, om vikten av att komma närmare varandra som olika kristna. Mitt i det mäktiga kände jag en sorg... Jag upptäckte att många från min egen församling av en eller annan orsak hade valt att inte vara där. Sorgen övergick i någon sorts irritation och fundering på vad orsaken kunde vara. Jag tror att de gemensamma gudstjänsterna kan vara bland de viktigaste gudstjänsterna på året! Men man kanske väljer bort den för att just den gudstjänstformen är något som man känner för, eller för att man inte tycker att andra kyrkor är så viktiga. Jag vet inte om det är så, jag hoppas att det inte är så, men jag ska göra en koll med mina vänner!

En sista kort reflektion...
När jag satt där i kyrkbänken så började jag tänka på alla människor som satt i bänkarna. Från de allra flesta olika kyrkorna i stan, med olika sätt att fira gudstjänst, olika sätt att be på och olika sånger som man är van att sjunga. En tanke slog mig... visst är det viktigt att gå i kyrkan, men jag tror inte att det är förrän vi kommer UTANFÖR kyrkans väggar som våran kristna tro kan visa sig på riktigt. Vad hjälper det mig om jag går i kyrkan på söndag och kanske till och med medverkar, och sen på måndag snackar skit om mina arbetskamrater eller gör nåt annat dumt och inte bryr mig om det som jag tyckte var så viktigt när jag satt i kyrkbänken... det kallas hyckleri och dubbelliv. Låt oss vara ännu ärligare, mer äkta i vår tro, och låt vår kristna tro få större konsekvenser i vår vardag!