tisdag, januari 27, 2009

Mission

Ikväll var temat Mission på gymnasiegruppen, Salt. Vi snackade kring missionsbefallningen och vad det är för uppdrag vi har fått som kristna. Jag tror att vi som vanliga svenskar är ganska oförberedda och inte alls känner oss bekväma i att prata tro med de som vi umgås med. Jag har ofta funderat på varför det är så. Har tron blivit en privatsak? Är kristen tro inte riktigt accepterat i Sverige? Hög status har det inte i alla fall! Känner vi oss underlägsna? Något är helt klart fel!

Här sitter vi på världens bästa och viktigaste budskap, och misslyckas totalt med marknadsföringen! Vi reagerar inte ens när folk hoppar på den kristna tron och dess anhängare, eller när folk blir lurade in i ockultism och annan skum andlighet. Där sitter vi kristna i våra kyrkor och pratar om väckelse och drömmer om fyllda kyrkor, men vad händer? Vad är det vi sitter fast i? Frågorna är många, svaren är få...

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tron har blivit en privatsak och det finns i mitt tycke intressanta historiska förklaringar till det.

Sverige blev ju ett lutherskt land i slutet av 1500-talet och präglades således också av Luthers tvåregementslära. Det andliga regementet (kyrkan) skulle ansvara för själens eviga väl, predika, förlåta synder och utdela sakrament. Det världsliga regementet (överheten) skulle ansvara för kroppens väl, straffa de som gör det onda osv. Dessa är de två regementen som enligt Luther skulle finnas i ett kristet rike. Dvs, ett (ental) kristet rike, två regementen.

Detta innebar att människan hade två roller: en yttre (gentemot samhället osv) och en inre (gentemot Gud osv). När riket, Sverige, upphör att vara kristet och samhället sekulariseras, då försvinner de kristna elementen i det yttre - och kvar blir en privatiserad och "kroppslös" kristendom. Och ungefär här är vi väl idag.

Jag hörde ett radioprogram där dom diskuterade en amerikansk undersökning bland religiösa ungdomar. Undersökningen visade bl.a. att det var vanligt att man delade upp livet i "det religiösa" och "det vanliga". Därmed kunde man vara t.ex. "en hängiven kristen" i den religiösa delen av livet, men sedan i princip leva oberoende av det (dvs. sin religiösa övertygelse) i livet i övrigt. Skrämmande!

Jag vet inte om svenska ungdomar tänker på samma sätt, men jag tycker ändå det visar hur viktig frågan om världsbild är. Med en tvådelad världsbild (som inte är en kristen världsbild) kan man "vara kristen" på söndagarna, i ungdomsverksamheten eller vad det nu är, samtidigt som man är något annat under den övriga tiden.

Som sagt, jag vet inte om det är så bland svenska ungdomar, men jag anser i vilket fall att vi i kyrkan måste lyfta fram frågan om världsbild mer, om inte annat så i förebyggande syfte.

FlowJonas sa...

Det var en bra förklaring! Jag lyssnade på en man i USA förra året som föreläste kring ämnet. Han menade att oavsett ålder så lever vi kristna ofta det där dubbellivet. Det hängivna i kyrkan, och sen utanför så är vi exakt likadana som alla andra. Han menade att det är orsaken till att förtroendet är lågt för kristna och att vår påverkan på samhället är väldigt låg.

Hanna sa...

Hej! Ville bara påpeka en sak! Jag tror att det är en bra sak att "vara som alla andra", alltså att vi kristna inte ska höja oss "över" mängden på nåt sätt. Men ibland kanske vi skulle våga säga fler saker högt som visar vilken tro vi har. En liten synpunkt=)

Filosofi/Religion Blogglista.se Religion BlogRankers.com Blogg Topplista på Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också!