Mansfrukost

Just hemkommen från Piteå Stadshotell och en grymt god frukost. Sista lördagen varje månad arrangeras det mansfrukost kl. 09:00. Har varit där ibland och alltid blivit överraskad över hur bra talare det har varit. Du kanske funderar på vad i hela världen en mansfrukost är...
Det är inte så svårt, det är ett tillfälle då män får träffas och umgås, äta frukost och lyssna på ett ämne som är intressant. Bland ämnena finns faktiskt inte sport, motorer eller jakt om det är någon som tror det. Ämnena behandlar viktiga saker i livet, typ relationer, missbruk, kultur osv. Väldigt intressant, jag förstår inte varför jag drar ner medelåldern så mycket när jag är där. Kanske för att vi yngre har svårt att stiga upp en lördag morgon? Eller så är det för att vi har fördomar mot att det bara är äldre som går på mansfrukostar. Självklart är det bara äldre som går på mansfrukostar så länge vi yngre har bestämt oss för att det är så!

Nu till dagens talare och orsaken till att jag vill skriva lite idag. Ämnet var missbruk och killen som pratade hade varit missbrukare större delen av sitt liv. Han kom från en bra familj, hade bra betyg ända upp till sexan, men sen i högstadiet började det barka. Han ville imponera, vara en del av det coola gänget, började röka och dricka alkohol. Alkoholen gjorde att han kände sig hel som människa, det var alkoholen han hade saknat i sitt liv. Det blev hash... och sen testade han amfetamin. Helt otroligt, han slapp baksmällan och fick ändå en otrolig kick. Att det kostade mycket pengar fick det vara värt. För att göra ett långt blogginlägg kortare så hamnade han i skiten, ordentligt... stölder, misshandel... osv. En dag kommer han på idén att gå in i en kyrka, där hamnar han och tårarna rinner, tankar kommer till honom om att han kommit hem och Guds gränslösa kärlek. Han bokar tid med en präst, men hinner fastna i missbruket igen och missar mötet. När han kommit till botten av sig själv får han en behandling och blir inbjuden på en sinnesrogudstjänst, där i nattvarden får han samma upplevelse som i kyrkan och från den stunden tappar han beroendet helt och blir kristen.

Historien grep verkligen tag i mig, 50 minuter kändes som 10 minuter. Fler borde få höra hans story, men samtidigt fick jag en annan tanke när jag cyklade hem. Han berättade att han blir kallad som talare väldigt ofta i olika kyrkor och att han behövde en paus från det.
Vad är det som gör att när vi kristna får höra talas om hur Gud har gripit in i en människas liv så blir vi som tokiga. Vi måste bara få lyssna på den människan och vad som hänt. Är Gud så helt frånvarande i våra liv ute i våra kyrkor och bönhus så att när vi får höra om att Gud gripit in någonstans så blir det en stor nyhet. Vad är det som är fel? Vi kanske skulle fundera på vårt eget liv med Gud. Om Gud verkligen finns och vi tror på honom, då tror jag att alla människor kan uppleva hur Han griper in i våra liv på olika sätt. Kanske inte lika starkt som när han räddar en missbrukare, men vi har alla våra olika liv och jag är övertygad om att när vi sätter vår förtröstan och litar på Gud och släpper taget om oss själva så kommer vi att se hur Gud verkar på olika sätt. Men sätter vi Gud först? Söker vi Gud med hela vårt hjärta, all kraft, all vår själ och allt vårt förstånd? Gud har svar på den materialism, förvirring och mörker som regerar i vårt land, men är vi beredda att betala priset? Eller måste vi först hamna i botten innan vi är beredda att göra allt för att få en förändring? Till och med att söka Gud?