Fartkameror och tro

Jag måste börja med att erkänna mina tvivel, jag har länge haft dom utan att erkänna det för någon... Mina tvivel handlar om huruvida det finns fartkameror eller inte. Jag har hört talas om att det finns folk som har fått hem kort med fortkörningsböter och jag har sett plåtlådorna längs vägen. Jag har till och med en upplevelse av att det kanske har blixtrat när jag körde förbi, men jag fick aldrig hem någon räkning. Det förstärkte bara mina tvivel! Kan man verkligen lita på att det finns riktiga kameror i de där plåtlådorna som finns vid vägarna? Inte ens när de designade om lådorna så att de blev snyggare så blev jag övertygad. Samtidigt så är jag inte beredd att köra på ett sätt som gör att jag får hem en räkning, bara för att bli övertygad om kamerornas existens, då behåller jag hellre mina tvivel. :)

Du kanske redan har räknat ut vart jag vill komma med mina resonemang? Att vi har svårt för att tro på något som vi inte upplevt själva. Christer Sturmark säger att han kommer att börja tro på Gud den dag som han får ett konkret bevis på att Gud finns. För honom räcker det inte att höra om att andra människor har upplevelser av Gud, blivit helade eller fått en inre frid. Jag tror att jag börjar förstå vad han menar. När jag för någon dag sedan körde förbi en fartkamera så var det som att det sa klick, inte av kameran, men av att jag förstod sambandet mellan min egen erfarenhet och den tro som jag har.

Personligen tycker jag att det är dumt att inte lita på andras erfarenheter, varför skulle jag tvivla på att fartkameror finns om någon av mina vänner varit med om att få hem ett kort på sig själv med en fortkörningsböter? Det kanske jag inte skulle göra om det var en vän som varit med om det, men när jag bara hör talas om att någon som jag inte känner har varit med om det så blir det inte lika trovärdigt. Helt plötsligt har jag fått en större förståelse för ateister som har svårt för att tro på Guds existens... det är ju inget konstigt med det, jag tror ju inte på fartkameror! ;)