När allting rasar

Ännu en dag närmar sig slutet och jag är just hemkommen från jobbet på Havsbadskyrkan. En skön dag med få gäster. Idag har jag funderat på hur viktigt det är att bygga sitt liv på en stadig grund, att ha sin trygghet i något som håller. Fotbolls-VM har precis avslutats, många har skrikit av glädje och lika många har gråtit sig till sömns. Jag är inte en av dom, men jag har andra intressen som påverkar mina känslor. Det är bra att ha olika intressen och hobbys, så länge det inte påverkar hela ens liv.

"Va? Hur menar du?"
Jag träffade en gång en gymnast som hade varit på elitnivå, hon satsade på att vara med i OS och hela hennes liv handlade om hur hon skulle bli bäst i världen. Hon blev skadad och kunde längre inte bli bäst i världen, hela livet rasade, hon förstod att hon hade byggt sitt liv på något som inte höll. Men ska man inte våga satsa på ett intresse då? Javisst, helt klart, men om det är det enda som du bygger ditt liv på så finns en stor risk att du kommer att bli besviken en dag.

En enda sak håller
Det finns bara en sak som håller att bygga hela livet på, det är sanningen om att du är skapad av en Gud som ville ditt liv, det finns ett syfte med att du är här. Utan dig saknas en pusselbit i Guds pussel. Du är värdefull, oavsett om du blir världsmästare i fotbolls-VM eller "bara" en städtant på Strömbackaskolan i Piteå. När allting annat rasat så finns en sak kvar, du är älskad av den som ville ditt liv och ditt värde handlar inte om vad du gör, utan vem du är. Jag vill avsluta med en sak som står i Bibeln (där står det mycket bra grejer förresten).

Vad spelar det för roll om du vinner hela världen, men förlorar din själ?